söndag 24 oktober 2010

Elisabet Höglund

Har nu nästan läst ut Höglunds bok. Den känns lite sorglig. Hon redogör för valda delar av sin karriär som journalist, vilket är rätt intressant på sitt sätt. Men hon redogör också hur hon i stort sett alltid känt sig mobbad på sina arbetsplatser (några undantag). Hur hon blivit förbigången pga att hon är kvinna (hennes upplevelse), vilket ju inte är helt osannolikt. Men också hur hon blivit (blir) mobbad pga sitt hår. Att hennes kompetens och trovärdighet bedöms utifrån hur hon ser ut. Det är rätt tragiskt. Har vi inte kommit längre? Har vi så svårt att se förbi ytan? Måste alla stöpas i samma form för att man ska kunna ta till sig det som sägs? Det blir ju en lite tråkigare värld om alla hela tiden är så korrekta och genomtänkta. Finns det inte utrymme för lite udda personligheter? Är man inte trovärdig då? Enligt Höglund har hon gjort en himla massa bra reportage och, i och för sig, fått en viss uppskattning bl.a. i form av utmärkelser. Men, hon slår hela tiden i det berömda glastaket. En upplevelse hon delar med massor av kompetenta kvinnor, vilket är en klen tröst. Det är sorgligt!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar